Carinas livsresa

Jag föddes i Stockholm hösten 1964 av unga föräldrar. Fick snabbt 2 systrar. Hade normal uppväxt. Var öronbarn och hade  öroninflammationer stup i ett annars inga tecken eller stigmata för TS.  

Vid 6-7-årsåldern växte mina yngre systrar om mig. Mina föräldrar började fundera på orsaken. Vi var till skolläkaren men fick ingen respons. Han sa jag skulle växa ikapp.

Sommaren jag skulle fylla 12 började en granne som var läkare prata med pappa om min längd och att jag borde undersökas. Sökte skolläkaren igen. Skolläkaren lyssnade på hjärta lungor och sa att jag var frisk och skulle växa

Grannen (läkaren) ordnade en remiss och jag blev i december 76 inlagd och fick genomgå olika tester inklusive kromosomanalys. Någon vecka efter det fick mamma ett samtal från läkaren att diagnosen var TS. Jag fick information direkt av mina föräldrar. Att jag skulle bli kortare är genomsnitt brydde jag mig inte om men att jag inte skulle kunna  bli mamma  tog mig hård. jag har alltid varit barnkär och velat ha stor familj  Men jag är så otroligt tacksam över min son och att vi fick bli en familj om än inte så stor. Varken jag eller mina föräldrar träffade inga andra i samma sits, att prata med  Ingen förening eller kontaktpersoner fanns på den tiden.

Jag fick i januari 77 börja med Anabola steroider i låg dos för att lura kroppen att växa. Jag växte så det knaka , första året växte jag 7 cm och gick upp 7 kg i vikt. Jag fick vänta med introduktion med östrogen, dom ville jag skulle bli så lång som möjligt. Några plåster fanns inte på den tiden utan jag fick tabletter. Det gjorde att min tonårstid blev jobbig och hade problem med mobbning. De 3 åren i högstadiet var tuffa, själva skolarbetet gick ok. Jag var ingen toppelev men jag klarade skolan med ok medelbetyg och gick vidare med vårdinriktning.

När jag var 17 träffade jag min första pojkvän som var lite mer seriöst. Tyckte det var svårt att veta när man skulle berätta om Ts men bestämde mig för att göra det tidigt. Efter några dagar ringde han och gjorde slut. Jag blev mycket ledsen och undrade vem vill ha mig som inte kan få barn på vanligt vis. Efter ca 6 mån träffade jag en annan man som sa att det var mig han ville va tillsammans vi löser det med barn. 

 

Vi flyttade ihop  förlovade och gifte oss. Jag läste vidare och blev Leg sjuksköterska 85 Vi byggde hus. Vi var redo för adoption och började skicka efter information och skulle ställa oss i kö . Det var våren 88. I samma veva såg jag en artikel i aftonbladet. Det var en artikel om  ett engelskt par som få barn genom äggdonation. Jag visade artikeln för min gynekolog . Detta måste jag kunna göra. Han sa Ja men svarade där inte laglig i Sverige. Envis som Ts tjejer är gav jag mig inte. Jag  översatte min journal till engelska och skickade på vinst eller förlust till den knapphändiga adressinformation som fanns i artikeln. jag bad honom höra av sig  om dom behandlade utländska patienter .Detta var i maj 88.Efter 3 veckor kom ett brev. o vi var välkomna redan i augusti samma år- Vi åkte dit och  hade ett första besök. Efter information och provsvar blev vi uppsatta på väntelista i oktober 88. 

Jag fick ta östrogen för att förbereda livmodern för en ev graviditet. I mars 89 var det vår tur. Dom hade en donatorn. Vi fick snabbt ta oss till London och vi fick besked att donatorn gett oss  5 ägg. Dom befruktades under natten med pappans spermier som vid en vanlig IVF. Fick ligga i värmeskåp över natten. På morgonen hade 4 av dom befruktas och börjat dela sig. Jag fick alla 4 äggen inplacerade i mig via laparaskopi (titthålsop) . Vi åkte till hotellet samma em . Vi åkte sen hem till Sverige igen.Efter 2 veckor gjordes ett grav-test som var positivt- Jag var gravid men med hur många ?? Efter oroliga veckor kunde  man genom dåvarande Ultraljud se att de va ett foster som utvecklades fint.  jag fick ta östrogen tills moderkakan tog över ca 14:nde veckan. Jag mådde utmärkt  under graviditeten och kunde jobba till gravvecka 32 sen var jag grav-ledig.

Jag förlöstes med kejsarsnitt då man hade lite erfarenhet av Förlossning och Ts vid den tiden. !4 december föddes en  frisk fin kille på 3280 51 cm : genom kejsarsnitt. Han fick nyföddhetsgulsot och vi fick åka hem efter 5 dagar.

Amningen kom igång men med mer information och stöd hade jag kunnat ammat längre. Det kändes så naturligt och han är min son och han ser mig som sin mamma.

Då detta inte var tillåtet i Sverige valde jag och hans pappa och vara öppna och var ute  i massmedia. Jag och pappan bestämde eller kanske mest jag bestämde att stå för barrikaderna och synliggöra problemet. Varför skulle män kunna bli pappor men vi kvinnor inte bli mammor Helt absurt. Efter 12 års strid med uppvaktning av politiker i riksdagen  och socialministern kom lagen äntligen 2003.Och idag kan man få hjälp i Sverige och behandlingen är mycket  lättare än då.

I dag är sonen 34 år och jobbar med IT-säkerhet och mår alldeles utmärkt. Jag upplever inte at mitt vuxna liv är annorlunda än andras . Jag har upplevt ups and downs som alla  andra. Jag började med hörapparater  straxt innan jag fyllde  40 vill jag minns . Som vuxen upplevde jag inte att Ts påverkade mig så mycket . en del kontroller dock.

2019 fick har den svåra  influensan. jab blev mycket dålig . Låg i respirator och tillbringade ca 3 månader på sjukhus och rehab. Tyvärr skadade vården mina ögon och jag kunde inte arbeta som barnmorska längre . Min syn var inte tillräckligt för att kunna sticka mor och barn. Jag hade heller inge bra stöd från chefer . jag bytte karriär . idag jobbar jag administrativt och sköter beställningar från myndigheter andra vårdgivare och privatpersoner som av olika anledningar behöver journaler. 

Att idag leva den senare delen av livet upplever jag att det jobbigaste är hörselnedsättningen. jag känner mig begränsad i sociala situationer och upplever att många inte har förståelseför detta. I övrigt känner jag mig inte äldre och fortfarande socialt  aktiv och intresserad.